I norra delen av skandinaviska fjällkedjan utgör skogsgränsen upp mot kalfjället alltid av en fjällbjörkzon. Där björkskogen tar slut, där är skogsgränsen och då har du lämnat subalpina regionen.

Under de sent smälta snölegorna förmår ingen sammanhängande högre vegetation utbildas på den korta barmarkssäsongen. Marken utgörs av vått grus, uppfrysningsfläckar och genomdränkta mossmattor.

Hedar är kalfjällets vanligaste vegetationstyp. Den är antingen en rished eller en gräshed. Risheden särskiljs i sin tur utifrån fuktighet. Höjden på riset tilltar med ökad fuktighet.

Den högsta regionen, med hårdast klimat. Här blåser det mer än någon annanstans, och kallare än de övriga regionerna. Marken består till stor del av blockmark bara.

Första kalfjällsregionen. Här och uppåt finns ingen skog utan präglas av hedar och ängar. Lågalpin är den största av de 3 kalfjällsregionerna till arean, det är även här de flesta växter lever. Där blåbärsriset tar slut, där slutar lågalpinregionen och mellanalpin tar över.

Präglas av ängar och gräshedar. Klimatet i denna region är tufft; hård vind, extrem torka och tjäle i marken. Här finns mycket snölegor och lite hedar.

På kalfjället är myrarna om regel grunda och utbildas som torra kärr och därmed lätta att vandra över, oftast med bara ett fåtal arter på. I skogslandet är myrarna talrikare och ofta mer varierade både när det gäller fuktighet och utformning. Vid kalkpåverkan är myrmarkerna ofta av stort botaniskt intresse, speciellt i sluttande terräng. [..]

Snölegor är de partier där snön ligger kvar längre än på omgivande marker. Anledningen kan variera. Det kan vara skyddat från vind och sol eller ett område där snön samlas extra mycket. Efter snösmältningen är marken ofta fuktig under en stor del av växtsäsongen.

Regionen som utgör allt som är nedanför skogsgränsen. Skogen innan kalfjället helt enkelt.

Ängen är en av fjällen artrikaste växtsamhällen. Variationen är stor alltifrån gräsmatteliknande ängar utan någon blomsterprakt till prunkande högörtsängar.